Strömsfors historia präglas mestadels av utvecklingen, verksamheten och så småningom nedläggningen av Strömsfors Bruk men även textilindustrin har haft betydelse för Strömsfors samhälle. Strömsfors är den enda bruksorten i Svenljunga Kommun och en av få i Västra Götaland.
Industrialiseringen i Strömsfors startade under 1800-talets andra hälft och gjordes möjlig genom kraften i Assman, den å som rinner genom orten. Vid denna tid var vattenkraft av stor vikt för anläggandet och driften av fabriker och Assmans slingrande lopp med många forsar och fall var en utmärkt kraftkälla.
Strömsfors Bruk
Det var en herre vid namn Anders Josef Larsson från Tostarp som på 1850-talet insåg den riktiga potentialen i Assman. Av vad som går att utläsa från bevarad korrespondens och bokföring köpte Anders Josef Larsson fallsträckorna utmed båda sidorna av Assman, den plats där Strömsfors Kraftstation idag finns, samt marken runtomkring. Anders Josef Larssons affärsplan var att starta en klädfabrik i Strömsfors. Den 3 februari 1857 genomfördes köpet och den 14 mars samma år överläts marken till ”Ströms Fabriks Bolag”, detta är enligt vad man vet det första namnet på Strömsfors Bruk. Enligt aktiebrev utfärdade den 12 maj 1859 bytte bolaget vid denna tid namn till ”Strömsfors Aktiebolag”, således brukets andra namn.
Strömsfors Aktiebolag tog tillvara på kraften i Assman genom att anlägga en damm och dela upp fallet i två höjder. Ursprungsplanen att vid det nedre fallets del anlägga en klädfabrik övergavs och istället startades ett järnbruk. Anledningen till denna planändring är okänd. Den 7 mars 1859 ansöker Strömsfors Aktiebolag om att i Assman anlägga en stångjärnshammare samt en knipp- och två spikhamrar och den 30 juni samma år utfärdas ”På kongl. Majts och Rikets Commerce-Collegiis” vägnar ett tillståndsbevis för den sökta anläggningen. Samma dag fick Strömsfors stångjärnsstämpel med registreringsnummer 1600 detta fastställdes av Kungl. Patent- och Registreringsverket. Stämpeln bestod av en rund ring, horisontalt delad av en våglinje och i det övre fältet ett S och i det undre ett F. Axel Nylander fastslår i sin bok ”Strömsfors Bruk under 100 år” den 30 juni 1859 som Strömsfors Bruks officiella födelsedag.
Det är som sagt okänt varför Anders Josef Larsson anlade ett järnbruk och det är inte heller känt vem som behärskade att sköta verksamheten eller vem som var till hjälp med ritningar och anvisningar. Man vet dock att det var Anders Josef Larsson själv som agerade byggmästare till dammarna samt de övriga byggnader som anlades på området innefattande en kvarn, smedja, mangårdsbyggnad, arbetarebostäder och ett antal ekonomibyggnader.
Järnbrukets avsikt var att av tackjärn från olika hyttor åstadkomma smidbart järn genom så kallad färskning, detta innebär att man befriar tackjärnet från överskott på vissa ämnen som till exempel kol och kisel. Under 1850-talet hade Franche-Comté ugnen blivit känd för detta ändamål och en sådan ugn fanns även i Strömsfors. Det saknas uppgifter om varifrån ugnen ursprungligen kommen men i sparad bokföring kan man se att det 1875 köptes reservdelar till ugnen från Häryds Bruk i Gnosjö. Ugnen revs ut 1930 då den troligen skrotades.
Man kan anta att produktionen vid järnbruket förmodligen startade någon gång mellan 1859 och 1860, detta då kyrkoböcker från Tranemo visar på någon form av massinflyttning till Strömsfors under vid denna tid. Även genom bevarade räkenskaper kan man utläsa att verksamheten var igång under 1859, i perioden 28 september 1859 till 4 oktober 1860 har till exempel Sanseryds hyttelag levererat ca 19,5 ton tackjärn till Strömsfors Aktiebolag.
Anders Josef Larsson var bolagets direktör och han flyttade till Strömsfors från Ljungsnäs 1861. Anders Josef Larsson och hans familj bodde på andra våningen i den mangårdsbyggnad han själv uppfört. På husets första våning fanns kontor och rum för bokhållare. De övriga byggnader som Anders Josef Larsson uppförde har under årens lopp försvunnit och ersatts med nya. Mangårdsbyggnaden flyttades 1911 från sin ursprungliga plats söder om kraftkanalen till den norra sidan av Assman, där finns den kvar än idag, nu innehållande ett antal lägenheter.
Enligt bevarade räkenskaper kan man utläsa att produktionen vid järnbruket aldrig var i någon större omfattning och genererade heller ingen vinst att tala om. Anledningen till detta tros vara flera; det var långt till de större avsättningsorterna Göteborg, Borås, Ulricehamn och Jönköping och det var också långt till hyttorna i Taberg. Transporterna skedde vid denna tid på vagnar dragna av oxar vilket gjorde transportiderna extra långa. Tabergsmalmen var inte heller lämplig som material för smidesjärn, detta då järnhalten i Taberg var låg och malmen innehöll en ganska hög mängd titan som gjorde järnet sprött och hårt. Mot slutet av 1860-talet var det uppenbart att fortsatt drift skulle medföra ökade förluster.
Anders Josef Larssons bror Salomon Larsson ägde ¼ av aktierna i Limmareds Glasbruk som hade startats 1740 och 4 aktier i Strömsfors Aktiebolag. Det var hos Salomon Larsson som idén föddes att Limmareds Glasbruk skulle köpa Strömsfors Aktiebolag, på detta sätt kunde man säkerställa verksamheten i Strömsfors utan att aktieägarna skulle behöva satsa på utveckling och uppstart av en ny rörelse. Den 14 februari 1871 säljs således Strömsfors Aktiebolag till Limmareds Glasbruk för 26 000kr, tillträde sker den 14 mars samma år.
Efter köpet av Strömsfors Aktiebolag satte den nya ledningen genast igång med åtgärder för att få ett bättre resultat från järnbruket samt att uppföra en glashytta som filial till den i Limmared. Möjligheten att driva industri i Strömsfors hade vid denna tid förbättrats då tillkomsten av de nya järnvägarna underlättade transporterna. Tågtransporten betydde att råmaterial inte behövde fraktas på väg längre än till Borås som ligger 4, 5 mil från Strömsfors. De nya ägarna köpte också tackjärn från andra hyttor än Taberg vilket borgade för bättre kvalité på slutprodukten. Man tillverkade bland annat hackor, släggor, hästskor, harvpinnar, spadar och spett.
Glashyttan i Strömsfors placerades på Assmans norra sida och man började blåsa glas där den 13 februari 1872, antalet glasblåsare som arbetade i hyttan var sex stycken. Under de första åren under ledning av Limmareds Glasbruk visade Strömsfors Aktiebolag ett hyggligt resultat, den allmänna konjunkturen för glasvaror blev dock några år senare dålig och år 1876 visar Strömsfors Aktiebolag förlust. Den dagbok som fördes i Strömsfors visar att glasbruksdriften fortfarande pågår under första halvåret 1878 men under denna tid sker avräkning med samtliga glasblåsare. 1879 skickas det kvarvarande lagret av glasvaror till Limmared men den egentliga glasbrukstiden i Strömsfors är slut den 1 juli 1878.
Även järnbruket visar i slutet på 1870-talet dåliga resultat och arbetet i smedjan är begränsat, man fortsatte dock manufaktureringen av stångjärnet och utvecklade en framställning av olika maskiner och apparater. Till detta behövde man gjutjärnsdelar och en del svarvade, hyvlade och på andra sätt bearbetade detaljer. 1880 uppfördes således ett särskilt tackjärnsgjuteri och en bearbetningsverkstad. Gjuteriet anlades på den ö i Assman som fanns mellan åns huvudfåra och kraftkanalen till Smedjan. Verkstaden byggde man på grova träbalkar tvärs över kraftkanalen. De produkter som tillverkades i Strömsfors vid denna tid var bland annat utrustning för kvarnar, cirkelsågverk, hjulbössor och axlar för vagnar.
Oskar och David Nylander
Den 24 september 1881 avled Salomon Larsson, i samband med bouppteckningen skiftas Limmareds Glasbruk och Salomon Larssons arvingar erhöll bland annat Strömsfors Aktiebolag med tillhörande fastigheter. Av Salomon Larssons fem söner, vilka alla tog moderns flicknamn Nylander, var Oskar (född 1853) och David (född 1861) utbildade till ingenjörer vid Tekniska Högskolan i Stockholm respektive Chalmers Slöjdskola i Göteborg, Oskar som kemist och David som mekanist. De två bröderna övertog 1884 tillsammans Strömsfors Aktiebolag genom köp från sin mor och övriga tre bröder.
Med den nya generationen ägare kom också nya idéer och ny kunskap. På grund av brödernas tekniska utbildning började tillverkningen i Strömsfors att alltmer inriktas på mekaniska verkstadsarbeten. År 1892 upphör tillverkningen i smedjan, Franche-Comté smidet var utslaget av andra metoder och bröderna Nylander börjar istället utveckla verksamhetens maskintillverkning.
Oskar hade sedan 1879 varit verkställande direktör i Axelfors Fabriks AB som under hans ledning anlagt ett träsliperi med drivkraft från ån Ätran. Tillverkning för maskiner med samma ändamål upptogs i Strömsfors och en hel del leveranser kom till tack vare Oskars branschkännedom. David, som bodde i Strömsfors, skötte den dagliga driften av Strömsfors Bruk, som nu var ett vedertaget namn.
David Nylander var mycket energisk och aktiv, han skrev till ett stort antal företag som han trodde kunde vara intresserade av de maskiner som tillverkades i Strömsfors och han reste även mycket för att besöka potentiella kunder. David genomförde också 1893 en studieresa till England, Skottland, Frankrike och Tyskland. I dessa länder besökte han ett stort antal fabriker och verkstäder för att få inspiration och idéer. David och Oskar lade mycket tid på att sprida kännedom om Strömsfors Bruk och att göra reklam för tillverkningen. Brevpapper från 1800-talet visar en mycket förskönad bild av bruket, under 1889 presenteras också et annat brevpapper med ett mycket omfattande tillverkningsprogram.
1888 köpte David och Oskar tillsammans med ingenjören Birger Strömqvist Borås Mekaniska Verkstad som anlagts år 1876 med kommit på obestånd. Genom samarbete mellan de båda företagen kunde större maskinleveranser för trämassefabriker och sågverk genomföras. Till Strömsfors inköptes dessutom i mars 1889 större delen av verktygsmaskinerna i Wenersborgs Mekaniska Verkstads som hade gått i konkurs, i och med detta fanns det maskinella resurser i Strömsfors men markutrymmet var för trångt för det växande bruket. 1890 förvärvades mer mark och man uppförde en ny gjuteribyggnad och under åren 1896-1897 byggdes den maskinverkstad som finns kvar än idag.
Under 1890-talet fick verkstäderna i Strömsfors och Borås ett flertal ordrar om att anlägga fabriker för tillvaratagandet av de stora mängder sill som fångades utmed den Bohusländska kusten. Sillen kokades i stora ånguppvärmda pannor och pressades sedan i hydrauliska pressar för att silloljan skulle tas till vara för sig, restprodukten som kallades Guano användes som gödningsmedel. När sillen sedan började gå andra vägar gick Guano fabrikerna under och i Strömsfors gjordes bedömningen att cellulosa-, pappers- och trävarufabriker var mer pålitliga kunder.
Man utvecklade vid Strömsfors Bruk en produktion av träbearbetningsmaskiner som jämte den svenska försäljningen även exporterades till Danmark, Finland och Norge. Ett flertal verkstäder i Sverige tog upp maskiner liknande Strömsfors i sitt sortiment och David började se sig om efter någon form av tillverkning som inte var lika konkurrensutsatt.
David Nylanders önskemål förverkligades år 1913 då Richard Högfeldt, som var gift ed en kusin till bröderna Nylander, kom till Strömsfors efter många års anställning i Tyskland. Richard Högfeldt hade med sig en del uppslag som förde fram automatiskt arbetade maskiner för tillverkning av pappersaskar, i första hand för cigaretterna ”Fennia” och ”Commerce” som var förpackade i askar med fällbart lock. Dessa askar hade tidigare tillverkats för hand men den nya automatiska maskinen tillverkade per tidsenhet lika många askar som 22 flickor. Efter ingående utprovning i Strömsfors skedde den första leveransen till Strenbergs AB i Härnösand den 28 mars 1914. Denna leverans åtföljdes av en hel rad dylika maskiner varav AB Svenska Tobaksmonopolet svarade för de flesta fram till 1925 då dess behov var fyllt. En ganska livlig export av dessa maskiner ägde rum till Finland under åren fram till mitten av 1920-talet. Så småningom övergick man till helt andra cigarettförpackningar som inte kunde framställas på Strömsfors maskinerna och i och med detta försvann tobaksfabrikerna som kunder.
Richard Högfeldt hade dock redan experimenterat fram en annan automatiskt arbetade maskin för att sätta etiketter på flaskor och burkar. Den konstruktion som Richard Högfeldt gjort innebar att flaskorna kom från påfyllningen stående på en transportör fram till etiketteringsmaskinen som utan något manuellt ingrepp satte på den önskade etiketten. Maskinen gavs namnet ”Svenske”.
Den första av Svenske maskinerna levererades den 6 mars 1926 genom Strömsfors Bruks huvudförsäljare i Sverige, Firma Christian Berner i Göteborg. Maskinen såldes till AB Nya Centralbryggeriet i Vimmerby, maskin nummer två gick till Nyköpings Bryggeri och maskin nummer tre till Sandwalls Bryggeri i Borås. Svenske levererades sedan till ett stort antal bryggerier i Sverige men gick också på export till alla fem världsdelar. De flesta exportleveranser förmedlades genom Firma Allan Brattström Co AB i Stockholm samt på senare år också genom Aktiebolaget Wicanders Korkfabriker i Linköping, även kallat ALKA. 1959 uppgick antalet levererade Svenske maskiner till närmare 900st. Framställningen av Svenske blev helt dominerande i Strömsfors och med tiden upphörde produktionen av träbearbetningsmaskiner.
Oskar Nylander avled i Axelfors den 26 december 1920 och David drev ensam Strömsfors Bruk fram till sin egen död den 7 november 1936. Både Oskar och David var barnlösa och Strömsfors Bruk övergick genom testamente till brorsonen Axel Nylander.
Axel och Axel-Uno Nylander
Axel Nylander var precis som sina farbröder ingenjör, han tog examen från Kungliga Tekniska Högskolan i Stockholm 1910 och var vid övertagandet av Strömsfors Bruk verkställande direktör för Borås Mekaniska Verkstads AB. Axel Nylander var också politiskt aktiv och satt bland annat i Riksdagens första kammare mellan 1930 och 1936.
Av bevarade räkenskaper och korrespondens kan man se att Axels tid vid Strömsfors Bruk främst gick ut på att förvalta det arv han givits. Inga större åtgärder vidtogs för att utveckla tillverkningen vid bruket. Dock lades en hel del energi på en omfattande modernisering av de fastigheter som tillhörde verksamheten.
Axel överlät 1947 brukets samtliga fastigheter på sina barn men drev själv Strömsfors Bruk fram till sin död 1965 då sonen Axel-Uno tog över. Vid denna tid var verksamheten i Strömsfors inte i närheten av vad den hade varit, tillverkningen av Svenske upphörde under 1960-talet och negativ påverkan efter andra världskriget i kombination med en alltmer ointresserad ledning gjorde att verksamheten slutligen lades ner i början på 1970-talet.
Trikåfabriken och spinneriet
Grundaren till Strömsfors Bruk, Anders Josef Larsson, köpte även mark i Åstafors cirka en kilometer västerut från Strömsfors. Även i Åstafors tog man tillvara på Assmans vattenkraft och 1895 anlade Anders Josef Larssons son P.G Larsén en trikåfabrik här. P.G Larsén hade under några år arbetat vid trikåfabriken i Uddebo och på så vis fått kontakter i branschen, den nya fabriken i Strömsfors fick namnet P.G Larséns trikåfabrik och efter P.G:s död 1899 tog hans brorsöner Axel och Tor över verksamheten. Tillverkningen bestod främst av damunderkläder i bomull.
1913 övertogs fabriken av AB Sveriges Förenade Trikåfabriker under ledning av Carl Eiserman, som gav fabriken dess namn Eiser. Verksamheten innefattade då ullspinnerilokaler och senare i en tillbyggnad en kardsal. Spinneriet framställde bland annat imitat- och avfallsgarn åt bolagets andra avdelningar. Spinneriet var igång in på 1960-talet då det fanns 27 anställda, på 1940-talet var det som mest 25 anställda.
Syfabriken
På 1940-talet startar Nils Josefsson firman N.G Josefssons Syfabrik i Strömsfors. Verksamheten övergick senare i AB Bröderna Liljeros i Borås som mestadels tillverkade damblusar i Strömsfors. 1963 tas syfabriken över av Dalsjöfors Konfektion som under ett år producerar herrkavajer här.
Textilindustrin hade stor betydelse för utvecklingen av Strömsfors samhälle då den kunde erbjuda andra arbetstillfällen än dem knutna till Strömsfors Bruk och på så vis utveckla möjligheterna i orten. Både Eiser och Strömsfors Syfabrik lades ner under 1960-talet efter att tekokrisen gjort sitt intrång i Sverige.